Sömnlöshet. Homeros. Spända segel.
Listan över skeppen har jag läst till hälften:
Denna långa kläckning, detta tåg av tranor
som en gång lyfte över Hellas' strand.
Som en kil av tranor mot främmande kuster,
över kungarna står ett gudomligt skum.
Vart är ni på väg? Om inte Helena funnes,
vad skulle ni då med Troja till, akajiske män?
Både havet och Homeros rörs av kärlek.
Vem skall jag då lyssna till? Så tiger Homeros,
och havet, mörkt, vältaligt brusande,
närmar sig dånande min huvudgärd.
Бессонница. Гомер. Тугие паруса.
Я список кораблей прочел до середины:
Сей длинный выводок, сей поезд журавлиный,
Что над Элладою когда-то поднялся.
Как журавлиный клин в чужие рубежи —
На головах царей божественная пена —
Куда плывете вы? Когда бы не Елена,
Что Троя вам, одна, ахейские мужи?
И море, и Гомер — все движется любовью.
Кого же слушать мне? И вот Гомер молчит
И море черное, витийствуя, шумит
И с тяжким грохотом подходит к изголовью.