En flicka sjöng i en kyrkokör,
om skeppen som går mot okända stränder,
om alla dem, vilkas lycka dör,
om alla som smäktar i främmande länder.
Vit sken hennes dräkt i en stråles ljus,
och rösten steg mot den blå kupolen,
och alla hörde vid orgelns brus
den vita klänningen sjunga ur strålen.
Och alla tycktes, att lyckans hand
nu styrde skeppen mot lugna hamnar
och förde de trötta i främmande land
till hemmet, till vänskaps och kärleks famnar.
Och rösten var mjuk som den mjukaste tröst.
Men längst där framme vid koret gråter
vid heliga mässan en barnaröst
for någon som ändå ej kommer åter.
Девушка пела в церковном хоре
О всех усталых в чужом краю,
О всех кораблях, ушедших в море,
О всех, забывших радость свою.
Так пел ее голос, летящий в купол,
И луч сиял на белом плече,
И каждый из мрака смотрел и слушал,
Как белое платье пело в луче.
И всем казалось, что радость будет,
Что в тихой заводи все корабли,
Что на чужбине усталые люди
Светлую жизнь себе обрели
И голос был сладок, и луч был тонок,
И только высоко, у царских врат,
Причастный тайнам, — плакал ребенок
О том, что никто не придет назад.