Ett ensamt segel ses försvinna
mot havets ljusblå töckenrand.
På fjärran kust — vad vill han finna?
Vad lämnar han på hemmets strand?
Och vågen brusar, vinden kröker
hans mast: den gnisslar tungt och gnyr...
Ack, lyckan är det ej han söker,
från lyckan är det ej han flyr.
I sjön som azur vattnet svallar.
I skyn slår solens guld en bro.
På stormen orosfylld han kallar
som om i stormen funnes ro.
Белеет парус одинокой
В тумане моря голубом!..
Что ищет он в стране далекой?
Что кинул он в краю родном?..
Играют волны — ветер свищет,
И мачта гнется и скрыпит...
Увы! он счастия не ищет,
И не от счастия бежит!
Под ним струя светлей лазури,
Над ним луч солнца золотой...
А он, мятежный, просит бури,
Как будто в бурях есть покой!