Förgyllda men förfallna trädgårdar i rött,
där purpurn lockar genom allt som långsamt, slocknar,
och solens sena glöd i höstens korta bågar
som är för kraftlös för att skänka doft av frukt.
Och gräsets gula silke, märkt av grova spår,
det allra sista mötets helt förstådda lögner,
och dessa parkers svarta, bottenlösa dammar,
som länge, tyst och tåligt, väntat mogna kval...
Men hjärtat känner skönheten i det som fanns,
och hänförs blott av dessa trolldomskrafter;
men de som redan smakat lotusblomman andas
upphetsat denna inställsamma doft av höst.
Раззолочённые, но чахлые сады
С соблазном пурпура на медленных недугах,
И солнца поздний пыл в его коротких дугах,
Невластный вылиться в душистые плоды.
И жёлтый шёлк ковров, и грубые следы,
И понятая ложь последнего свиданья;
И парков чёрные, бездонные пруды,
Давно готовые для спелого страданья…
Но сердцу чудится лишь красота утрат,
Лишь упоение в заворожённой силе;
И тех, которые уж лотоса вкусили,
Волнует вкрадчивый осенний аромат.