Jag sov på en hög kulle,
och hörde din röst, o näktergal,
Till och med i den djupaste sömn
hördes den i min själ:
Än ljöd den, än genljöd den,
Än stönade den, än skrattade den
i fjärran i mitt öra.
Och i Kallistos omfamningar
förljuvade sånger, ston, skrik och
viskningar min ljuva sömn.
Om efter min död,
i den tråkiga, eviga sömnen
ack! inte dessa sånger
kommer att ljuda för mig som nu;
Och om jag inte mer får höra
glädjens och nöjets ljud danser,
jubelljud, ärans ljud, —
då skall jag njuta av livet,
oftare kyssa min älskade,
och lyssna på näktergalens sång.
Я на холме спал высоком,
Слышал глас твой, Соловей;
Даже в самом сне глубоком
Внятен был душе моей:
То звучал, то отдавался,
То стенал, то усмехался
В слухе издалече он, —
И в объятиях Калисты
Песни, вздохи, клики, свисты
Услаждали сладкий сон.
Если по моей кончине,
В скучном бесконечном сне,
Ах! не будут так, как ныне,
Эти песни слышны мне,
И веселья и забавы
Плясок, ликов, звуков славы
Не услышу больше я:
Стану ж жизнью наслаждаться,
Чаще с милой целоваться,
Слушать песни соловья.