Jag: Goya!
Ögonhålens granatgropar gröpte fienden ut
vid sin galopp över slagfältet.
Jag: gråten.
Jag: gråsnön,
krigets, de brinnande städernas stämma,
i det första krigsårets snö.
Jag: grymma hungern.
Jag: galgen
där den hängda gungade som en klocka
över det nakna torget...
Jag: Goya!
O, gröna
vinklasar: vedergällning! Som granater mot väster —
jag: den objudne gästens aska!
Och i himlens minnestavla har jag naglat fast stjärnor
som grovspik.
Jag: Goya.
Я – Гойя!
Глазницы воронок мне выклевал ворон,
слетая на поле нагое.
Я – Горе.
Я – голос
Войны, городов головни
на снегу сорок первого года.
Я – Голод.
Я – горло
Повешенной бабы, чье тело, как колокол,
било над площадью голой…
Я – Гойя!
О, грозди
Возмездья! Взвил залпом на Запад –
я пепел незваного гостя!
И в мемориальное небо вбил крепкие звезды –
Как гвозди.
Я – Гойя.